Startsida
Fotoalbum
Dagbok
Djur
Blandat

Dödsdomen!

Idag är det den 9/9.

Pang, en dörr slår igen, ljudet ekar ihåligt mellan väggarna. Jag hör fotsteg gå förbi min dörr. Och här sitter jag i min cell och väntar och väntar. Jag hinner tänka på vad jag egentligen har gjort med mitt liv. Ingenting, förutom att bara ställa till med besvär och obehagligheter för min familj och mina vänner. Och det lilla barnets familj inte att förglömma. Men jag kan inte vrida tillbaka tiden och göra det ogjort. Det går bara inte. Jag är som jag är. Ingen människa föds ond. Man styrs av sina handlingar. Många säger att jag är sjuk i huvudet, men det är bara det att när jag får en fix ide att pröva olika sätt att göra illa andra människor: Så måste jag bara pröva. Annars får jag ingen ro i kroppen. Så jag kanske är sinnessjuk. Jag lägger mig ner på britsen och sluter mina ögon. Somnar med en enda tanke i mitt huvud:

Hon var så ljuvlig.

Den 10/9.

Vaknar upp och ser en ny dag gry. Solen stiger upp bakom träden och lyser upp himlen. Vad fint det är! Tänk att man får uppleva det igen. Varje morgon ser jag den synen. Nu kommer min frukost. Den skjuts in genom en lucka i dörren. De tror att jag är jättefarlig. Fast jag är snäll innerst inne. Det är bara när jag får mina ideer som jag inte är så värst snäll. Jag drömde inatt om den lilla flickan som jag hade varit dum mot. Elin tror jag hon hette. Hon var ca tio år gammal, ung och oförstörd men ack så ljuvlig. Hon hade långt ljust hår, klarblå ögon, liten uppåtnäsa och fräknig. Håret var flätat i två flätor. Hon bar en vit klänning och svarta lackskor. Åh, hon var så söt! Jag lyckades lura med mig henne till min bil. Hon var glad och lyckligt ovetande om vad som skulle hända. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på hennes små söta fingrar…. Nu kommer det människor gåendes hitåt, men de lär väl bara gå förbi. Det brukar de göra. Nämen, de stannar utanför min dörr. En nyckel sätts i dörren och dörren går upp. In kommer en kostymklädd man med bister uppsyn. Det är ju självaste direktören. Undras vad han vill. Vi sitter och småpratar lite först. Sen helt plötsligt frågar han om jag vill bli frigiven. Men jag vet inte. Måste fundera på saken. Han säger även att jag måste ångra mig för det jag har gjort. Men kan jag ångra mig? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag har gjort nåt dumt. Jag drar mig undan till mitt hörn och människorna går sin väg. Hör hur nyckeln vrids om i låset. Hur ska jag göra?

Jag somnar där i mitt hörn.

Det är den 11/9.

Ännu en ny dag gryr. Solen skiner in genom min lilla glugg. Och det får mig att minnas den lilla flickan igen. Den dagen som jag lurade med mig henne var en solig sommardag. Mina läppar ler. Tänk om jag ska välja friheten och då kunna träffa nya små flickor. Men kan jag verkligen skada flera flickor och deras familjer? Javisst skulle jag kunna det. Jag kan ju alltid skylla på återfall. Men jag vill inte se deras tårar i ögonen eller höra deras vädjande röster mer. Snälla, gör mig inte illa mer. Snälla släpp mig, det gör ont. Elin var värst på att gråta och böna. Jag känner inget medlidande: Var ju tvungen att göra det jag måste. Jag körde oss till ett gammalt hus långt ute i skogen. Där band jag fast henne i sängen, satte en munkavel på henne så att hon inte kunde skrika. Gillar inte när dom skriker. Tro nu inte att Elin var den första, nej, nej, det var några till före henne. Alla skrek, tårarna rann nerför deras kinder. Och alla var dom ljushåriga och hade blåa ögon. Jag slet av Elin hennes klänning, trosor och skorna: Vek ihop dom och lade dom fint och prydligt i en låda. Hmm, nu kommer direktören tillbaka. Men jag har bestämt mig nu. Vi sitter en stund och pratar. Tillslut skakar vi hand och han går sin väg. Jag återvänder till mina tankar igen. Tankarna vandrar tillbaka till lilla Elin. Hon ligger där alldeles naken i sängen. Tog av mig mina kläder. Och skändade henne det grövsta. Tvingade henne att röra vid mig. Efter detta så tog jag fram min kniv. Och efter ett enda snitt så blev hon tyst. Så tyst, så tyst….

Nu är jag så trött, kurar ihop mig och somnar.

Idag är det den 12/9.

Dagen börjar som vanligt. Solen skiner från en blå himmel. Typiskt just idag. Det är snart dags, har fått en fin kostym och skor. Har tagit på mig kläderna. Nu kommer fångvaktarna för att hämta mig. Jag står upp alldeles rak i ryggen och ler. Jag är glad. Glad över mitt beslut. Vi går den långa korridoren mot en dörr: Och innanför dörren finns ett rum, där det är endast en stol med rygg och armstöd. Mittemot är det ett fönster, jag kan inte se igenom det. Men jag vet att det sitter folk där och iakttar mig, bland annat den lilla flickans familj. Men jag vet att hon har det bra och inte behöver lida för det jag gjorde mot henne. Jag ångrar mig inte över mitt beslut. Jag måste ta mitt straff för det jag gjort, liv mot liv. Jag går hela tiden rakryggad mot den elektriska stolen. Sätter mig i stolen, känner hur jag blir fastspänd. Dom sätter på mig huvan. Jag ler fortfarande. Vill möta min skapare glad och lycklig, för att jag äntligen har fått befrielse från mina hemska tankar. Hör att prästen kommer och ber en bön för mig. Han frågar om jag är beredd att möta min skapare och det är jag.

Min sista tanke är:

Äntligen!

Skriven hösten 2002 av: Eva Gillberg.
Skola: Svenska B vux. Huddingegymnasiet.